Urskog, även orörd skog, naturskog, klimaxskog eller primärskog, är en skog som uppnått väldigt hög ålder utan avsevärd mänsklig påverkan, och uppvisar därmed hög biologisk mångfald och säregna ekologiska drag[1][2]. I Sverige talar man främst om naturskog, såsom barrnaturskog[2], lövnaturskog[3] och ädellövnaturskog[4], medan FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) definierar urskog som skogar som naturligt uppkommit med inhemska arter utan synlig påverkan av mänsklig aktivitet och där ekologiska processer tillåts förbli ostörda[5][6] även om definitionen varierar från land till land. Cirka en tredjedel av världens skogar uppskattas vara urskog.[7]
Urskogar och naturskogar är mycket värdefulla för ekosystemtjänsterna de bidrar med, vilket kan stå i motsats till skogsindustrin som önskar skörda virke av hög kvalitet medan somliga söker bevara skogarna i deras ofördärvade tillstånd för r
•
Naturskogarna allt färre – uppemot 15 procent kvar
Efterfrågan på skogsprodukter ökar
För att möta upp en stadigt ökande efterfrågan på skogsprodukter fortsätter därför skogsindustrin att avverka även i våra naturskogar, alltså de skogar som fått växa upp naturligt och aldrig kalhuggits och återplanterats. Idag är bara 10-15 procent av skogen i Sverige naturskog.
– Det är en katastrof för skogen. Inte för varje enskilt träd förstås utan för skogen som ekosystem, säger Sebastian Krippu. Han är skogsbiolog och kämpar för att skydda mer skog i Sverige.
Skogsbiologen Sebastian Kirppu: ”Planterade träd är ingen skog”
”En virkesåker är ingen skog”
– En planterad skog är en virkesåker. Det är ingen skog och kan aldrig ersätta naturskogarna, säger han.
Men personer som stödjer för skogsindustrins linje – att det svenska skogsbruket fungerar bra med dagens avverkningar och trädplanteringar – håller inte med om den svenska skogens biologi skulle vara hotad.
– Den oron beror på at
•
Krönika: “Skydda 0,000067 procent? Nej, det går inte”
Äntligen befinner jag mig i de 0,005 procenten. Ensjölokarna. Hälsinglands enda urskog. Glimtar av sol, sedan nya moln. De skrider snabbt och stänker regn. För en stund känns det som om jag fastnat i anhopningen av lågor och drypande parasoller av nordbräken, rönnskott och trinda smågranar.
Jordmånen väster om den nedre loken är ovanligt bördig, ingen bäck tömmer den. Istället dräneras den saktmodigt genom jordlagren och höjer och sänker vattennivån mellan vår och höst med ibland två meter. Artrikedomen blir därefter. Och grovleken. Vid bäddarna tornar mäktiga aspar, bakom dem skänker granar breda som husgavlar skugga åt prunkande ormbunkar och mossor.
Annons
Väl tillbaka på stigen lägger jag ut sittdynan och sjunker ner, torkar regn och svett ur ansiktet. Slår armarna kring knäna och iakttar ihopkurad på skogens botten hur granspirorna slänger i blåsten. 0,005 procent. Så lite finns det alltså kva