Hur såg rondellhunden ut
•
Här censurerades rondellhunden först
Nu, efteråt.
En kvinna som kallat sig Jihad Jane sitter bakom galler och en konstnär som heter Lars Vilks har fått sitt internationella genombrott.
Men allt började här, på den värmländska landsbygden. Tälleruds hembygdsgård är ett idylliskt rött hus med vita knutar i den norra delen av Alsterdalen. Knappt en halvmil från nationalpoeten Gustaf Frödings barndomshem. Här censurerades Vilks första gången. Det är tre år sedan.
Sedan dess har det snarast blivit en vedertagen sanning att den fula teckningen bara är en liten del av ett större konstverk.
Lyssnar man på Lars Vilks får man bilden av ett snillrikt internationellt storverk där reaktionen från fundamentalister och medier spelar huvudrollen – inte den slarviga teckningen med profeten Muhammed som rondellhund.
Själv tycker jag att motivet har större likheter med min gamle gymnastiklärare Ulf.
Märta Wennerström tycker ingenting. Hon är en stram kulturtant med moderiktig frisyr som
•
Jag har inte sett den i levande livet, jag har bara sett den i tv. Men den tilltalade mig.
Rondellhundar finns i olika storlekar och kan uppenbarligen se ut på ganska många olika sätt.
Gemensamt för dem är att de har placerats ut i trafikrondeller runt om i Sverige, i både små och stora städer.
Ingen verkarriktigt veta vem som kommit på idén med hundarna, ingen tycks heller känna till vem som har gjort dem.
För rondellhundarna är – ja, vad ska man kalla dem? Slöjdprodukter? Konstverk? Materialet kan tydligen variera. Hemsnickrade, målade, med små brädbitar till öron står de här fyrbenta kamraterna stilla och studerar bilarnas ringdans.
Ingen behöverplocka upp deras bajs, ingen behöver bli irriterad på deras skällande. Men en och annan trafikant kan möjligen bli lite gladare till sinnes när rondellhunden plötsligt bara står där.
Naturligtvis har ingen myndighet sanktionerat förekomsten av rondellhundar, de bara f
•
Del 963: Rondellhundens debattskall
Ingen överdrift om man påstår att rondellhundsdebatten har fått en omfattning som knappast är mindre än den var i nådens år 2007. När nu saken rullar i repris är det mycket som känns igen. De flesta debattörer är inte särdeles kreativa utan plockar fram den gamla skåpmaten. Som jag nämnde igår är det en särskild glädje att framhålla teckningens låga kvalitet. Den är gjord i Kokoschkastil (han experimenterade med att teckna modeller i rörelse) men tydligen finns det inget gehör får sådant åtminstone inte bland merparten av debattörerna. Med den låga kvaliteten som utgångspunkt kan man sedan som t ex Magnus Betnér genomföra en halsbrytande likhet med att det är samma strunt som nazistpropaganda eller dåraktiga förnekelser av Förintelsen.
En annan glädje, nu liksom då, är att framhäva varumärkesbyggaren, den smarte som cyniskt utnyttjar att kränka miljarder för sin egen vinnings skull.
Allt detta hoppande om konstnärens avsikter visar att det in